Sista laddningen

Nu börjar den sista laddningen inför loppet. De kommande dagarna kommer att bli lugna men lite aktivitet får det ändå bli. I går låg jag på knä mer eller mindre halva dagen när jag äntligen hade väder att olja in trädäcken på fram- och baksidan hemma. Kroppen var lagom stel efter detta vilket gjorde att det fick bli en kortare joggingtur i syfte för att få lite rörelse i den igen. Det blev 3,8 kilometer runt Silverdal och det kändes bra. Konstigt vore det annars då distansen är allt annat än lång.

Idag blir det en längre promenad eftersom en golfrunda är inplanerad. En kvällsrunda på Botkyrka GK tillsammans med ”Ismaskinen” väntar. Målsättningen är att slå rakt, hitta bollen och att göra mer än 29 poäng.


Gårdagens låt i iPoden var "The four horsemen" med Metallica. Bra driv i den och då blev tempot därefter. Låten, från 1983 finns med på deras debutplatta Kill ém all

Mobil

Sängdags nu men innan jag skall sova testar jag att blogga med hjälp av telefonen. Det funkar bra men går långsamt...

Nu skall jag fortsätta att läsa Djävulsstjärnan. Bara ett 60-tal sidor kvar.

Depåstopp 2010?

Om en vecka går startskottet i Stockholm Marathon. Jag har som mål att springa under 3.40 men slår jag personbästa(3.52.09) är jag mer än nöjd. Vädret de två gånger jag har sprungit har varit bra för publiken men mindre bra för löparna. 25 grader varmt och sol är inte ett optimalt löpväder. Med mindre bra väder finns goda möjligheter att kapa ett par minuter bara där utan att egentligen behöäva göra annat än att spinga som vanligt.

En chans till att spara tid, jämfört med tidigare lopp, har jag om jag lyckas undvika att gå in i depå utanför Skansen. Två år i rad har jag stannat till där för att plåstra tår och byta strumpor. Jag har haft min sambo utrustad med strumpor, tejp och plåster. De nya skorna är en storlek större än de jag har haft tidigare och nu återstår det att se om det hjälper.

2008


2009


Något låttips kommer inte i detta inlägg men igår kväll när jag och Theo var ensamma hemma hade jag lite retro i CD-spelaren. Skid Rows två första skivor fick chansen att snurra i den och de gjorde det bra. Det är två bra skivor, främst "Slave to the grind" som håller än i dag. Albumet "Skid Row" släpptes 1990 och "Slave to the grind året därpå, dvs 1991.

Värt att nämna är att bandets gitarrist Scott Hill lämnade bandet efter de två nyss nämnda skivorna och anslöt till Fu Manchu. Bandet har släppt 11 skivor, den senaste 2009. Hill sjunger och spelar gitarr i bandet som överlevt längre än Skid Row. Även om både Skid Row och Fu Manchu i den döves öron skulle klassas som hårdrock spelar de helt olika sorters musik. Skid Row är mer klassisk hårdrock medan Fu Manchu kategorieras som ett stoner-metal-band. Då vet ni...

Nya skor!

Arbetsveckan avslutades men en skön fredag i lugnt tempo. Något högre tempo var det under min lunchrunda. Jag valde att springa milen runt Årstaviken i relativt högt tempo trots att det bara är en vecka kvar till loppet. Anledningen till det var att jag ville få chans att testa de skor jag fick i dag under normala förhållanden. De nya skorna, som jag fick på jobbet, är ett par Adidas Adistar Ride 2 och de passar mig perfekt. De får nu chansen att ta mig genom loppet. Värt att notera var att jag valde att gå upp en storlek. Förhoppingsvis innebär det att naglarna inte tar lika mycket stryk som tidigare när jag har sprungit marathon.

Efter rundan runt Årstaviken, som sprangs på 46.25, tog jag en sväng förbi gymmet på Hovet. Där var det helt tomt och då passade jag på att köra lite bänk, lite hantlar och en del sit-ups. Med lite menar jag bara någon enstaka övning och med oerhört lite vikter. Styrketräning är inget jag brinner för och då får man leva med att se ut som en pinne på överkroppen.

Suicidal Tendencies

Det är bara nio dagar kvar till Stockholm Marathon och nu är det definitivt försent att ta igen förlorad träning eller göra något sista ryck för att komma i toppform. Det är bara att hoppas att de förberedelser som är gjorda räcker till. Fram till loppet blir det bara några kortare pass för att hålla igång benen.

Gårdagen blev aningen hårdare än planerat. Först på förmiddagen sprang milen runt Årstaviken. Inledningsvis tryckte jag till extra i uppförsbackarna vilket gav lite tyngre ben att släpa på resten av rundan. Ett par sekunder över 47 minuter tog det att ta sig runt. På kvällen spelades sedan säsongens första golfrunda. 18 hål på den extremt kuperade Botkyrka GK gav ytterligare en mil i benen. Spelet rullade på skapligt för att vara den första rundan. De korta järnen gick oväntat bra medan drivern visade sig vara rejält ringrostig. Bara två utslag landade på fairway. Min nya hybrid, Cleveland Launcher, fick också en tung start. Där behöver det justeras en del innan den går dit jag vill. Mot slutet av runden hittade jag bollträffen men riktningen lämnade ändå en del att önska. Min medspelare, ”Grannen”, konstaterade dock att jag kommer att få mycket glädje av den klubban. Den ger mig extra meter på utslagen och äntligen har jag en klubba mellan drivern och hybridfyran.

Åter till löpningen. Från det att jag sprang i mål i det förra loppet, 30 maj 2009, fram till i dag har jag sprungit närmare 80 mil. 793,9 km för att vara mer exakt. Det skall räcka bra och det är en klar ökning i mil jämfört med hur hag har förberett mig inför mina två tidigare lopp. Före mitt första Stockholm Marathon hade jag samlat på mig 38,4 mil… Aningen lite och med det i åtanke känns tiden 4.09.52 som en stark prestation!

Dagens låt att sätta fart till kommer ifrån Suicidal Tendencies och heter ”No more, no less” (spotify:track:17uA1PGzHQcanPoTjXmMpj ). Bandet hade sin storhetsperiod under 80-talet och skivan Lights… Camera… Revolution! är ett mästerverk. Gitarristen, och storknarkaren, Rocky George är i sitt esse på skivan. Suicidal Tendencies har jag sett 2,5 gånger. Dels som förband till Metallica på Stadion 1992 och del som huvudakt på Palladium i Stockholm 1994. Palladium finns inte kvar längre utan i de lokalerna ligger i dag ett kasino. Den halva gång jag har sett bandet var 1996 (?) då sångaren Mike Muir spelade på Gino med sitt sidoprojekt Infectious Grooves. Bandet spelade då flera gamla klassiska Suicidal-låtar. Värt att påpeka är att många av de som spelade med Infectious Gooves numera är medlemmar i Sucidal Tendencies. Låten att springa till, No more, no less, är från 2000 är egentligen mer Infectious Gooves än Suicidan Tendencies även om låten i sig är en modern version av ”Pledge you allegiance” från 1988. http://www.youtube.com/watch?v=xH2e8M8sCjw

ST!

Söndagssteg i stället för söndagsstek

Det regnade ihållande under hela söndagens och att slutföra projektet med inoljningen av trädäcket på baksidan blev uppskjutet. Då det regnade dagen lång blev det inte heller något stek i solen.
Trots ruskvädret blev en bra löprunda på kvällen. Jag sprang 11,4 kilometer längs med Edsviken. Det var riktigt skönt och svalnande och tempot var bra. Mina nya skor (Adidas Adistar Salvation 2) gjorde sin bästa runda. De passade bra på det mjuka underlaget på de grusvägarna nere vid vattnet och när klockan stoppades efter 53.24 innebar det personbästa på sträckan. Återstår att se om skorna vill bli kompis med mig på asfalt också. Då kan de få chansen att ta mig runt Stockholm Marathon om lite mindre än två veckor. Sista kilometern joggade jag lätt under passet men jag passade då på att lägga in fyra fartökningar. Det blev ett par tusen, förhoppningsvis värdefulla, söndagssteg.

I går spelades VM-finalen i ishockey och turneringen är därmed avgjord. Nu återstår bara ssemifinalerna och finalen i NHL innan hockeysäsongen är helt över. Djurgården börjar dock nästa säsong i dag och för mig innebär det att jag kommer att följa laget på lagom nära håll med hjälp av videokamera.

Dagens låt att peta i iPoden eller att lägga till i din Spotify-spellista i mobilen blir en ”From out of nowhere” med Faith no more. En grym låt av ett grymt band. Förra sommaren återförenades bandet efter ett par års splittring. De spelade på Peace & Love i Borlänge och det var en oerhörd uppvisning av bandet som sprudlade av spelglädje. Helt klart en av de bästa spelningar jag har bevittnat.

Faith No More – From Out Of Nowhere
spotify:track:6drKlAXRtCDD3BnkEJsN29

Händelserik lördag

Söndagmogon och regn. Inoljningen av verandan på baksidan får vänta till en annan dag. Efter två dagars krypande på den är den i alla fall ren. Kroppen värker och händerna är skrovliga. Det lutar åt att det blir inköp av en högtryckstvätt i dag...

Under den soliga lördagen hann jag med mycket. Förutom att avsluta rengöringen av verandan sprang jag ett kortare pass på fem kilometer, såg Djurgården-Gefle tillsammans med sonen Theo på Stadion samt var på middag hos vänner ute på Ekerö.

Träningspasset på 5 km sprang jag upp och ned på vägen är hemma. Jag passade på att fartleka lite med tempoökning de första hundra meterna vid varje vändning. I kväll hoppas jag hinna med ett milpass.

Fotbollsmatchen på Stadion var ingen höjdare. Det är bara att inse att årets upplaga av Djurgården inte är speciellt bra. Det händer inte mycket framåt samtidigt som försvarsspelet darrar. Det sena ledningsmålet, i matchminut 79, såg ut att räcka till seger men gästerna Gefle kvitterade på stopptid i 91:a minuten. Surt i sommarvärmen. Sonen Theo, nio månader i dag, gjorde en stark debut på Stadion. Han höll ställningarna hela matchen även om han blev livrädd när jag skrek högt på straff i den andra halvleken. Lagom till det att han hade lugnat ned sig kom nästa ljudchock. Djurgården gjorde mål och nya tårar rann ned för kinderna. Förmodligen glädjetårar...

Vallen

Två dagar har gått sedan passet runt Edsviken och kroppen känns bra. Den har återhämtat sig snabbt. Förhoppningsvis kommer också alla tånaglar att sitta kvar.

Några löprundor har inte avverkats under dessa dagar men lite tränng har det ändå blivit. I går klippte jag gräseet utanför huset. En lång vall med mycket körande upp, ned och på tvären med gräsklipparen. Lite extra motion i vaardagslunken. PÅ fredagkvällen påbörjade jag rengöring av trägolvet på baksidan. Lite trallrent och skurborste gav mig ett Karate Kid-pass. Ryggen är inte riktigt nöjd med detta. Halften återstår att rengöra innan det är dags för inoljning. Suck.

Formbesked!

Det var med viss oro jag gav mig ut på det första riktiga långpasset inför Stockholm Marathon. Den tuffa kuperade rundan runt Edsviken skulle avklaras - 2,5 mil i blandad terräng. Benen har den senaste tiden känts stumma och löpningen har inte allt flytigt på som önskat. Oro över att jag varit efter med träningen har funnits men min förhoppning var att problemet är de nya skorna. Därför var det skobyte inför passet runt Edsviken. Ut med det nya och in med det gamla. De inkörda adistar Cushion 6-skorna fick lämna garderoben och se dagsljus igen.

Tanken med passet var att få långdistans i benen i ett lugnt tempo. Löpningen flöt på bra och ganska snabbt hade jag fått svar på att min svaga löpning den senaste tiden berodde på de nya skorna. Joggingen rullade på bra hela vägen runt och på den oerhört kuperade Danderyd-sidan studsade jag på bra uppför backarna. Inför den sista milen kändes det oförskämt bra i benen även om det började värka i på sina håll i kroppen. När rundan var klar hade klockan tickat i två timmar och tolv minuter. Det fanns mycket kraft kvar i benen och därför kändes det aningen märkligt att tiden är personbästa med sju minuter. Detta på ett pass som bara joggades igenom. Rundan blev ett rejält formbesked!

Som vanligt var det också en pina att springa med vätskebälte. Att släpa med sig vatten på långpassen är en nödvändighet så de tär bara att vänja sig. Efter ett par mil känns det som att bältet är spänt max runt magen trots att det nästan hänger nere vid knäna.

Bergendals kursgård ligger fint vid vattnet öster om Edsbergs slott. Anläggningen ser trivsam ut men trots det känner jag alltid ett illamående när jag passerar där. Anledningen är att kursgården ligger mitt i en av de längsta stigningarna under rundan. I ungefär tio minuter pågår klättringen som går förbi kursgården. En tung mödosam klättring som dock är nyttig inför loppet.
I dag blir det vila!

Träningsläger på Mallorca

Nu har det gått ett par dagar sedan det förra inlägget där lars Ohly med hund "spottades" vid Årstaviken. Anledningen till bloggpausen är en vistelse på Mallorca. Noll internet under en hel vecka. Skönt! Löparskorna var dock nedpackade i resväskan och de användes vid tre tillfällen under de sju dagarna. Totalt blev det 2,5 mil cementlöpning vilket jag ser som godkänt. Tyvärr känns det tungt i benen och tyvärr tror jag att det är de nya skorna som inte riktigt passar mig. I veckan skall jag testa det gamla paret för att känna om det då kommer att kännas mindre stumt i benen.

Loppet närmar sig med stormsteg och det första riktiga långpasset är ännu inte avklarat. 1,6 mil fyra gånger räknas liksom inte. Därför gäller det nu att snabbast möjligt ge sig ut på ett av de få långpass jag kommer att hinna med före maran. Det första långpasset blir i kväll. Då blir det ett varv runt Edsviken och 25 viktiga kilometer.

Lars Ohly + Last cup of sorrow

Om du tror att det blir politik i det här inlägget med tanke på rubriken tror du fel. Att han finns med i rubriken beror bara på att jag sprang förbi honom, vallandes två hundar, under dagens runda. Djurgårdaren och partiledaren "spottades" på Årsta-sidan av Årstaviken. Dagens runda var då, som du smarta läsare redan listat ut, en sväng runt Årstaviken. Några hostattacker fick jag inte efter gårdagens lätta pass och därför valde jag att vara lite snabbare i dag. Tempot var dock behagliga 5.04 per kilometer vilket kändes bra och lagom. Inte heller nu har jag drabbats av hostattacker och nu är det bara att segra träningen igen.

Efter milpasset sprang jag tre gånger 100 meter i ras(c)kt tempo. Vad dessa tre repetitioner skall ge vet jag inte men liknande har Anders Szalkai med i sitt träningsupplägg inför loppet så något syfte fyller de väl. 17 sekunder snabbjoggade jag 100 meter. Helt okej för en långsam löpare som mig. Usain Bolt behöver dock knappast känna sig hotad.

Nu skall jag börja snickra ihop spellistor för mina rundor. Den låt som föll mig bäst i smaken i dag, och som då följdaktligen kvalificerar sig på kommande spellista, var "Last cup of sorrow" med Faith no more.

På Spotify hittar du låten på följande länk: spotify:track:4lYC9kUCgUb5CuKK98Mjvw

On track!

Med mindre än en månad kvar till loppet har jag blivit drabbad av viss panik på grund av den envisa hosta som förföljt mig under våren. I går kunde jag dock äntligen ta några stapplande steg runt Silverdal. Det blev en lättsprungen slinga på 7,2 km. Det var verkligen ett lufstempo men målet med rundan var att komma igång för att sedan se hur hostan skulle reagera. Skulle den få ett nytt utbrott? Svaret blev nej! "Lufstempot" var 5.07 min/km och det var riktigt behagligt att jogga i.

Helgen i övrigt innehöll en trevlig middag hemma hos Sixten & Co. Sixten är jämngammal med Theo, dvs snart 9 månader. Sixten och hans pappa är gnagare men likväl trevliga. Som vanligt blev det mycket sansat snack om våra härliga superduperlag i allsvenskan. AIK vann förövrigt mot ett extremt skadeskjutet nästjumolag, Trelleborg, och lagen bytte därmed plats med varandra i botten av tabellen. Botten var också Djurgårdens insatss borta mot Örebro. Den första halvleken var extremt dålig och matchen borde ha varit avgjord efter en halvlek. Örebro gjorde dock bara ett mål under matchens första 45 minuter vilket höll matchen öppen hela vägen till slutvisslingen. Vänsterbackspositionen i DIF är extremt svag. Igår var Yosif Ayuba tillbaka i laget igen efter att ha varit avstängd i den förra matchen. Ayuba måste var det mest oskolade som någonsin spelat allsvensk fotboll. Talang i form av teknik och sånt har han men för att få ordning på hans taktiska kunnande krävs åtsilliga timmar i skolbänken.

I dag är träningsväskan med till jobbet. Årstaviken väntar. I kväll skall resväskan packas för i morgon bär det av på "träningsläger". Alcudia, Mallorca är resmålet. Skönt.

Lidingöloppet

Hostan vägrar att ge med sig. I väntan på att komma igång med träningen igen anmälde jag mig i dag till Lidingöloppet. 25 september skall 30 km terräng avverkas. Till dess borde jag vara frisk!

En arbetskamrat, som sprungit en del i sina dagar, undrade vilket tid jag siktade på. Det var en bra fråga men jag valde att passa på den och svara att målet var att komma i mål. Tre mil i terräng blir något nytt för mig och jag har ingen aning om hur kroppen kommer att svara på det. Att klara varje mil under 60 minuter skall dock inte vara omöjligt och kanske är 2.50 en realistisk målsättning? Jämfört med marathon slipper jag i alla fall springa den sista milen i Lidingöloppet...

Hur skall det här gå?

I natt låg jag och snurrade ororligt i sängen. Det är bara en månad kvar till maran och under den absolut bästa och viktigaste träningsperioden vägrar min hosta att ge med sig. Det blir med andra ord sparsamt med träning. Dessutom har vi bpkat in en utlandsresa i maj och under den veckan lär det inte bli något långpass. Jag bara måste ut på en långkörare men jag får aldrig tillfälle. Sjukt frustrerande. Känslan just nu är att det kommer att gå åt helvete i loppet. Jävligt trist.

Hostan, som vägrar att ge med sig, fick lite extra energi under söndagen Då stod jag på en skuggig blåsig läktare på Råsunda och bevittnade derbyt mellan AIK och Djurgården. Mitt kära DIF vann äntligen ett derby igen vilket värmde i kylan. Det var länge sedan jag var så nöjd och lättad efter en vinst. Segern tror och hoppas jag kommer att betyda mycket för Djurgården framöver. Den negativa spiral som sektionen befinner sig i kanske vänder nu till en positivare sådan.